Det är såna här dagar...

... man känner sig ensam. Man vet att ens vänner som har någon vid sin sida umgås med dem, gör roliga saker tillsammans, tråkiga saker. De gör saker ihop. Jag vet att jag är välkommen men det känns lite kymigt ändå.
Jag är inte den som tar mig för saker ensam. Jag tycker inte om att åka till stan själv, åka och bada, hänga på stranden, gå promenader ensam. Jag är en sällskapsmänniska.

Synd att man inte funkar som andra gör. Jag vill så gärna, men så är det inte. Tror ibland att det är självvalt, ibland tror jag att det är nåt annat inblandat.

Det är jobbigt att omvärdera alla sina beslut. Hur de ser ut i andras ögon, det försöker jag strunta i. Men det är jobbigt att vara lite på undantag. Det är ensamt.

Ursäkta

men nu tänker jag gnälla lite!

Jag är inte livegen. Mitt jobb är inte ett kall. Det är ett jobb. Försök att förstå det.
Jag är inte skyldig er något, och jag har en plan. Jag kommer tillbaka och hälsar på era barn.

AAARRGGGH!

Woop Woop

Jag har fått jobb! Helt oväntat har jag blivit headhuntad av en skola i stan, och börjar redan den 15:e augusti. Det ska bli fantastiskt roligt!

Jag får bestämma läromedel själv, i alla ämnen jag ska undervisa i. Underbart, det ska bli så skoj att kolla igenom högar med matteböcker, svenskahäften och so-böcker. Måste ta mig in till Akademibokhandeln och se ut vilka böcker jag ska använda! WEEEEEE!!!