Tomt

Det är tomt i mig. Väldigt tomt. Vet inte alls vad jag vill, vad jag ska göra, vem jag ska vända mig till. Man upprätthåller en fasad, ett ansikte som alla andra får se och håller sig för sig själv.

"Lurar du honom igen?"

Nej, jag lurar ingen. Inte medvetet. Vi är väl vuxna och gör som vi vill? Vill vi umgås, då gör vi det. I mina ögon står vi varandra nära, och om det misstolkas, jaa, vad ska jag göra? Jag ger det jag kan just nu. Om det krävs mer eller mindre? Jag vet inte, inget är sagt. Och det känns rätt ok. Jag vill inte ha definierat, jag vill inte ha komplicerat. Inte nu, för nu är jag så virrig.

Varför måste livet vara så jävla komplicerat hela tiden? Varför kan det inte bara vara lätt ibland?